Att låta en vän falla helt ner till botten det gör jag inte.
Min vän, hon mår skit dåligt, livet är en stor jävla lek för henne, och här sitter jag och skriver om henne, då jag egentligen borde vara där och krama om henne, trösta henne, bara finnas till och bära hennes smärta. Att känna att livet är en jävla lek, att allt leker med en är inte det bästa som finns, utan helt tvärtom. Man orkar inte längre, att höra ordet Kämpa, vad fan ger det? Har man hört det flera hundra miljoner gånger, så är det bara luften man höra blåsa i örat. Man hör inte, man vill inte höra, för det finns inget att kämpa för & det är så jag tror min vän känner just idag. Som vän måste man finnas till, inte bara vara där då den behöver den som mest, utan varje sekund, minut, dag, timme, år och föralltid, det är det man behöver då man mår skit, en vän som hjälper en att resa på sig. Och jag lovar dig, jag ska hjälpa dig, för till botten dit kommer du bara inte..

Vi har bråkat sen långt innan sommarlovet och har nu äntligen kommit tillbaka till varandra. Det har känt så tomt, som en bit saknades ifrån pusslet för att kunna sitta ihop. Den tiden var pissigt jobbig, men nu idag är jag här, har med mig min vän genom livet. Jag vet mycket väl att du vet vem du är. Men hur glad jag är över att det är vi två igen finns det inga ord till. Det finns bara inte, ingen kan någonsin förklara på något sätt.
Men en sak är säker jag låter aldrig det här hända igen, försvinner du, försvinner en del av mig.
<3