nu är jag tillbaka igen, efter några dagar borta från bloggen, föråt. men jag har inte orkat, inte haft tid, inte haft lust eller nåt. har bara legat i min säng och bara tänk på hur liv egentligen är, och varför det är som det är. jag kom fram till väldigt många saker, och den ena är att jag verkligen hatar mitt liv. tyvärr så är det så.
jag måste göra något åt det men jag vet fan inte hur, eller vad jag ska göra!?

skolan är iaf igång, och det är inget vidare bra. bror är inlagd med 40 graders feber!? :o
vad fan vill världen honom, en snart 4 årig liten ängel..

planerat på söndag denna vecka så ska vi upp till huddinge. mamma fråga dr om vi skulle vara orolig för att skjuta upp med den resan dit, men det skulle vi absolut inte vara sa dom, så vad ska man tro? naturligtvis tror vi på dom!
just nu hoppas vi på att febern ska gå ner, crp:t ska gå ner, och dom vita blodkropparna ska gå upp!
crp:t(infektionsvärdet).
han är allt en kämpe min lillebror!
när man ser alla bilder från förra sommaren känner man inte igen honom, med tanke på att då hade hår, och nu helt blank i huvudet. man är van vid att se honom utan hår så därför känner man inte igen honom, och det är hemskt att man inte kan känna igen sin egna bror? vad fan är man för syster?


ett brev till min bror jag skrev häromdagen..

Älskade fina vackra lillebror.
Alla år vi har gått igenom, har varit dom mest betydelsefulla åren jag någonsin haft.
Du har snart nu levt i 4 år och har gått genom det ena och det andra. Men ingen av dom
sakerna är något bra alls.
Den 7 september 2005 föddes du, med kjesarsnitt. Vi visste om att det skulle komma
en bror till familjen. En liten Albin.
Du andades väldigt fort du du kom, och var väldigt gnällig så man förstog att något var galet.
Dom undersökte dig hela kvällen den 7 sept, och till slut så dom att du, just du hade 3 stora hjärfel.
Den ena vänstrklaffen tror jag det var, var för liten. Du hade hål mellan höger och vänsterkammaren
och din aortabåge var förträngd väldigt rejält.
Det var då jag trodde att du hade levt klart ditt liv. Som en nyfödd bebis. Ska man behöva tänka så?
Du åkte till lund med helikopter, mamma och din pappa fick åka liggtaxi ner dit, och du kom runt 8 på kvällen den 9 sept och dom var framme vid 12 på natten. Doktorerna hade tagit väl hand om dig och du mådde stabilt.
Den 12 september om jag inte minns helt fel opererades du, och allt gick som det skulle.

Dagarna gick, du vart en stor kille, lång men smal och underbart söt!
I april 2009 då jag och våran storebror var uppe i haparanda med pappa fick vi reda på att du har leukemi!
Vad är det?
Är det farligt?
Ja det är farligt, det är cancer. Blodcancer. Du har det, du, du du!
Jag kunde inte förstå något alls. Jag grät dag in och dag ut.
Jag kom hem, kramade om och pussade dig tuuuusen gånger och ville inte släppa dig!
Nu är det dags för transplantationen, och just nu är du inte hemma. Hemma där man ska vara som en 4 åring.
Du inte är på dagis, du är på ett sjukhus av alla ställen med cancer!
Kom hem, för jag längar efter dig..

Förlåt älskade bror för att jag inte har varit den bästa systern du är värd. Jag vet att jag inte är det.
Men jag gör allt vad jag kan, för att du ska leva, för att du ska bli frisk, för att du ska få det bästa livet.
Du är min bror, våran kämpe!
Det ska du ha med dig då du blir stor, skaffar barn och egen familj..
Du kommer alltid att vara systers lillaprins, och kämpe!
Du kommer ha en av dom största platserna i mitt hjärta, där bevarar jag dig!
Jag älskar dig Albin!
/ Din storasyster

22 augusti 2009.

<3